”vad kommer först
i ordningen
vattnet och jorden
öknen, färgerna
lång tid att jag
kom efter”
Mitt i öknen, på utsträckta sanddyner, står en vattenkub och dallrar. En kub av vatten? Ja, tydligen. Denna osannolika storhet är grunden till en undran och ett seende, en utgångspunkt för tanken att stilla begrunda eller för att ta ut sin riktning. Här finns en ömhet, ett-ickevetande, en frustration. Ett liv, en död. En litenhet inför annat med längre tidslinjer.
Med sin nionde diktsamling bekräftar Anna Hallberg positionen som en av sin generations mest formsäkra och banbrytande poeter.
