Vad kom först, stigen eller steget? Vad säger brottet om sambandet? Och var går gränsen mellan människan och rotselleriskottet? I Imri Sandströms debutdiktsamling Hela tiden hänger allting samman. Det förflutna och nuet, mikrokosmos och makrokosmos, kvinnor utan barn, hundar och hjortarsår, sådder, paddor och plast. Allt flyter, och är samtidigt avbrutet, sönderhackat, osäkrat. Mening fördelas och omfördelas. Språket laggar i samma stund som strömmen av ord bildar en rytmisk och kraftfull helhet. Imri Sandströms dikter utspelar sig på randen. De zoo-mar in i grönsakslandet, ut över vidderna, ner i historien. Om det finns ett diktjag är det snara-re ett vi, en kollektiv röst som drar åt olika håll och ständigt bryts sönder. Hela tiden är en symfoni över samtiden, över kaos och förgänglighet. Mossan rör sig, gemenskapen är för trång, stigen förgrenas.
vart hägn är hud var nacke lid
när vägen tar slut tar stigen vid
vid vägs ände när vi andra tar vid
var ryggrad ett gärde på randen
